Platsens ande handlar om Torpa prästgård. Gården är sedan lång tid berömd för sitt enastående vackra läge vid sjön Sommen. Här finns gamla väl vårdade byggnader från 1700-talet, en allé, en park och ett gammalt vårdträd. Trädgården är vidsträckt. År 1938 kom den unge komministern Bo Giertz till denna tjänstebostad, där barnen föddes, så även författaren till denna kärleksfulla bok, Martin Giertz. Han upplevde här sina första sju år. Men 1973 återvände Martin till barndomens värld, nu som folkhögskollärare. Från 1980 kom hustrun Sara, konsthistoriker och folkhögskollärare, in i bilden och prästgården artade sig till ett livsprojekt, där platsens skönhet inspirerade Sara till sitt livsverk. Martin och Sara skapade måhända den sista prästgårdsträdgården överhuvudtaget, en modern arvtagare till Torpas romantiska trädgård kring 1790, som inspirerat till stockholmarnas kanske främsta utflyktsmål, Rosendal på Djurgården.
 
Om det sublima
Inledningskapitlet i boken om Platsens ande utgår från den tyske filosofen Novalis begrepp om det sublima. Romarna talade om platsens genier, livsandar, som måste tillfrågas innan man byggde ett hus. Boken är ett utforskande av detta begrepp, ibland kallat Genius Loci. Den romantiske filosofen Novalis, fann i Naturen en slags chifferskrift, en tillflyktsort undan det moderna samhällets alienation, ett Arkadien där döden huggit in sitt Memento Mori mitt bland lundar och porlande bäckar. Detta är bokens huvudtema. En filosofisk betraktelse om Liv och Död och Återfödelse. Naturen, i detta fall en gammal prästgårdsträdgård på gränsen mellan Småland och Östergötland vid den storslagna sjön Sommen, blir en scen där gränsen mellan det skapade och det som skapas suddas ut, liksom gränsen mellan det förflutna och det närvarande. De gamla träden i prästgårdsparken inger skönhet och vördnad, men blir också en symbol för en av Romantikens huvudtankar, förgängelsemystiken, där liv och död återförenas i ett ständigt kretslopp genom årstidsrytmen. Skalden Stagnelius finns hela tiden med som en osynlig följeslagare, liksom den tyska romantikens största namn inom bildkonsten, målaren Caspar David Friedrich. Boken kan ses som en fördjupning kring Nationalmuseets utställning 2024 med rubriken
 
Romantiken: ett sätt att se
Martin och framför allt Sara Giertz har genom decenniers arbete inte bara restaurerat utan nyskapat Torpa prästgårds trädgård, park och omkringliggande landskap på ett sätt som torde vara ovanligt i Sverige. Här finns den romantiska lunden, prästgårdsparken men också den mer stramt formade sluttningen i italiensk barockstil. Författaren skriver: Trädgården, sedd genom en sann romantikers ögon, är ett försök att upphäva den främlingskänsla som man kan känna i ett samhälle som man i övrigt har svårt att förstå sig på. Boken är en hyllning till allas vår möjlighet att skapa en fantasins trädgård, där arbetet ger människan en möjlighet att fly från en krass verklighet in i en värld som ger synbara och direkta resultat. Författarens återvändande 1973 till sin barndoms prästgård i Torpa blev starten på en 50-årig förundran inför platsens starka utstrålning. Denna livsresa avslutas på randen till den så kallade Filosofens grav i Engelska parken vid Sickla gård i Stockholms utkanter. Men boken speglar också prästgårdskulturens eviga kretslopp genom dem som bebott Torpa prästgård i 500 år. En släktsaga kring prästfrun Malin Meurling, gift Pontin
Förutom dessa filosofiska resonemang kring den romantiska prästgårdsparken, innehåller boken även en ingående historik kring de som bebott prästgården, från 1580 till 1948, då författaren upplevde sin barndom. Med stor inlevelse och många detaljer skildras prästgårdens innehavare särskilt under den period då nuvarande prästgård bebyggdes, dvs sent 1700-tal och begynnande 1800-tal. Prästfrun Malin Meurlings liv (född 1742) skildras i detalj utifrån arkivmaterial och en släktsaga som författaren fann under sina arkivstudier. Malin blev mor till kyrkoherden Per David Pontin (född 1762) och till sladdbarnet Magnus Martin Pontin